Inatt har jag tänkt. Ordentligt mycket.
Inte så att jag är överdrivet oroad, det är mer det att en stor del av mig tänder till i sånna här situationer. Det har alltid funnits i mig. Många som känner mig vet att en del av mig alltid velat bli polis. För att agera när det verkligen är skarpt läge. Med det sagt: en sömnlös natt för mig handlade om att fundera på hur Svenska politiker agerat senaste veckorna.

Lite ironiskt så skrev jag nyligen att jag inte ska ge mig in på att resonera om hur vi minskar smittspridning. Men helt ärligt har mina tankebanor lett mig steg för steg till insikter som ändå rör det politiska agerandet kring smittspridningen, sjukvården och hela hanteringen av Covid-19. Så häng med mig här så ska jag ta det steg för steg. Jag kan inte lova att detta blir ett kort inlägg men jag ska försöka hålla mig konkret.

Och på riktigt: ifrågasätt mig gärna denna gång. Jag vill verkligen veta om du som läser håller med mig helt, lite grann eller tycker att jag är ute och cyklar.

Med skyddsåtgärder ska vi hjälpa sjukvården

Grafiken nedan känner ni nog igen (grafen är som Tegnell själv säger något som våra politiker gärna återkommer till). Den grafen är det som regering och myndigheter använder för att förklara vad syftet är med de skyddsåtgärder som görs. Jag tror att alla förstår detta. Men det grafiken egentligen säger är: ni som inte tillhör riskgrupper kan inte agera nonchalant och säga att “-detta är ju som vilken influensa som helst” för att då riskerar smittan att nå för många inom riskgruppen på kort tid och därmed överbelasta sjukvården. Vi har förstått detta också.

Men detta är inte utan ett pris.

För vad händer egentligen när vi översätter ordet skyddsåtgärder i sin verkliga mening till sådant som:

  • Stängda gränser
  • Karantän
  • Uppmaningar eller förbud att resa (kort som långt)
  • Uppmaningar eller förbud att träffas i större grupper
  • Uppmaningar eller förbud att besöka restauranger
  • Osv

Jo mycket enkelt så kommer alla de företag som påverkas direkt att stå och blöda. I passagerarsätet sitter snart branscher som har indirekt koppling till dessa branscher. Vi vet redan att flyg, hotell, restaurang är några av de branscher som går på knäna och de kommer ta många med sig i sitt fall.

Vad är det som myndigheterna inte visar i sin graf?

De två största direkta konsekvenserna av att arbeta med skyddsåtgärder som bromsar spridningen är ju att vi förlänger förloppet. Så det vi vinner i att avlasta sjukvården förlorar vi av att marknadsekonomin blöder. Se här:

Skillnaden är stor. Notera arean på den blå jämte den orange grafen, den föreställer den ekonomiska förlusten. OBSERVERA att min graf inte har någon förankring i riktiga data, men det har inte heller den grafik vi fått av myndigheterna. Alltså är allt detta spekulationer. Men jag tror mig ha lika rätt i att ju längre saker står stilla desto större kostnader uppstår som myndigheterna tror sig ha rätt i att bromsad smittspridning avlastar sjukvården. Vi vet bara inte de exakta siffrorna.

Ska vi släppa smittan “lös” och ta konsekvenserna?

Nej. Detta handlar om liv och död så det är lätt att rättfärdiga de beslut som fattats om att bromsa smittan. Men här kommer egentligen det resonemang jag har fört med mig själv. Och kanske har jag gått i samma fotspår som Kinesiska myndigheter. För Sverige har redan skakat fram en rejält påse med pengar för att försöka rädda svenska företag i den mån det går. Total har vi än så länge hört att Riksbanken är beredda att låna ut 500 miljarder kronor och ytterligare 300 miljarder avsätts i stöd för företagen.

Men missar vi inte en sak här? För vad händer om vi höjer den linje som definierats som “Sjukvårdssystemets kapacitet”? Alltså inte höjer den med 50%, utan snarare typ 500%. Enligt SVT’s program Agenda från i söndags har Stockholm just nu 90 intensivvårdsplatser och arbetar för att utöka detta med 50%. Det ger oss 135 platser. I Stockholms län bor det ca 2 350 000 invånare. För att räkna ut hur många av dessa dryga 2,3 miljoner i Stockholm som tillhör riskgrupp har jag kollat hela Sveriges befolkning som är 10 327 589 och av dessa är 1 525 328 över 70 år. Denna matematik säger att 14,8% av Sveriges befolkning är över 70 år, den primära riskgruppen (egentligen tillkommer alltså riskgrupper som kroniskt sjuka). Men riskgruppen 70+ motsvarar alltså 347 082 personer i Stockholm. Alla mina siffror för befolkningen kommer från Statistiska Centralbyrån och gäller för 2019.

OBS: jag vet att jag inte kommer med vetenskap här, jag försöker ge en fingervisning för mitt resonemang!

Här kommer lite mer exempel för hur många personer vi talar om vid olika hög smittgrad inom riskgruppen. Detta är inte verklighet utan bara exempel för att illustrera volymer.

Nu börjar de för mig lite läskiga siffrorna komma fram. Av vår riskgrupp +70 år så får max 0,04% kräva intensivvård samtidigt för att få plats. Nu kommer inte alla behöva intensivvård för vissa kommer kunna rida ut sjukdomen själva. Men den lilla fördelen äts snabbt upp av att de som väl behöver intensivvård kan ta upp en sjukhusplats under mycket lång tid. Ska vi till exempel ha en verklighet där kulmen av smittan precis matchar sjukvårdens kapacitet (se bilden nedan):

Så måste vi hålla nere smittspridningen ofattbart länge, för vi kan ju inte slappna av för tidigt med risk att allt blossar upp igen. Skulle antalet smittade i riskgruppen totalt (oavsett tid) nå upp till 5% och hälften av dem behöver intensivvård så måste detta spridas ut över 64 månader (mer än 5 år!) för att inte överbelasta sjukvårdens totala antal platser vid någon given punkt.

Förtydligande av den siffran: riskgruppen (+70 år) är alltså i Stockholm 347 082 personer. Av dessa har jag i denna hypotes antagit att 5% blir smittade vilket motsvarar 17 354 personer. I sin tur har jag räknat med att hälften av dessa behöver intensivvård (8677 st) och delar vi det på antalet intensivvårdsplatser (8677/135) får vi siffran 64. Återigen är detta en fingervisning och många fakta kan vara fel, men om Covid-19 är så smittsamt som det sägs (vilket vi väl får anta) så innebär det att vi måste distansera oss från riskgrupperna under mycket lång tid och vi måste vara i princip säkra på att inte föra tillbaka smittan till dem för tidigt. Med resonemanget att liv går före ekonomi (som jag fortfarande håller med om) så måste något mer till för att inte denna tid ska bli oändligt lång.

Lägg av med skrämselpropagandan! Vad ska vi göra?

Läs mitt förra blogginlägg till att börja med. Vi som kan jobba framåt mer eller mindre oförändrat måste göra det. Men sen tror jag faktiskt att jag förstår varför Kina byggde ett sjukhus med 1000 platser på 8 dagar. Genom att höja sjukvårdens kapacitet ändras ju en hel del, då kan förloppet kortas ned! Jag förstår att det kommer in många parametrar i detta som byggtid, plats, personal osv. Men att sträva mot detta som en del av lösningen tror jag är önskvärt. Att höra att antalet platser planerar att utökas med 50% vilket motsvarar 45 faktiska platser låter för mig som att det saknas en nolla i den siffran. Sträva mot 450 platser, lyckas med hälften och vi har ändå en helt ny kapacitet. Jag menar fortfarande inte att sen kan man släppa hästarna fria, men höjd kapacitet borde ändå leda till minskade restriktioner.

Signalvärden är viktigt!

Med ett starkt signalvärde från sjukvården om att vara bättre rustade så skulle vi vända hela situationen. Då kan politiker och samhälle alltså minska antalet bromsande åtgärder och istället signalera det omvända. Accelererande åtgärder som att uppmana fler till arbete, hålla skolor öppna och att man vågar färdas kollektivt och faktiskt kanske till och med gå ut på restaurang. Allt sådant sätter lite fart på maskineriet igen. Kanske till och med att en del av de stödpaket som införs skulle kunna ändras till motiverande faktorer. Vi har hört regeringen prata om att hjälpa starka och livskraftiga bolag att överleva, då kanske man till och med kan göra åtgärder som att: ge stöd till de som lyckas hålla sin personal sysselsatt på heltid, ta bort arbetsgivaravgift helt vid nyanställning, slopa moms på vissa tjänster. Vad vet jag: helt enkelt åtgärder som inte bygger på skuldsituationen genom att betala när allt står stilla (vilket exempelvis permitteringen innebär) till att istället uppmuntra till viss verklig aktivitet på marknaden.

Ekonomin borde ta fart när vi ser vändpunkten

När vi börjar se tecken på vändning kommer allt bli bättre och positiva signaler kan skickas som:

  • Minskat antal fall för sjukvården
  • Minskat antal dödsfall
  • Minskat antal sjuka ute i samhället
  • Att vi vågar släppa på vissa restriktioner
  • Att man uppmuntrar till ökad rörelse även i utsatta branscher

När vi ser tecken på detta är det kanske dags att börja smittspåra igen för att skapa bättre underlag om situationen. Ju förr Sverige kan signalera att vi har kontroll på situationen desto bättre. Då kommer vi stå starka och det borde ha positiv inverkan i smått och stort.

Uppmaning till våra politiker: ni måste ta fram en plan. Svårt eller ej men en plan måste fram! Helst igår!

Framtiden får avgöra om Tegnell & Co gjort rätt i sina beslut. Vad jag däremot redan nu kan konstatera är att jag imponeras över hans mod att gå emot vad många andra länder gör och att han verkar immun mot symbolpolitik eller beslut som görs för att “de ser bra ut”. Så jag känner mig i alla fall trygg med att Tegnell & Co gör vad de bedömer rätt, inte vad allmänheten skriker högst om att få.

Det jag saknar är ett krafttag kring en kommunicerad plan från politisk nivå. För just nu går vi dag för dag och inväntar fler och hårdare restriktioner, fortsatta börsras och varsel i tusentals. Detta försätter samhället i passivitet och väntan. Det vilar tyvärr också en viss spänning över just det. Vi blir beroende av media. Men politikerna måste redan nu titta på länder som ligger före oss (som Italien eller Sydkorea) och utifrån dessa skapa en kortsiktig plan. Denna måste förstärkas med en långsiktigare plan som tar oss hela vägen till att Covid-19 krisen är över. Jag fattar att det är svårt, men jag är företagare och vet med säkerhet att:

  • En plan skapar framtidstro och skapar någon form av positiv rörelse
  • Även en riktigt tuff plan är bra, den sporrar oss med riktigt mycket jävlar anamma och förbereder var och en för vad som komma skall
  • En plan är också en vision, den visar att det finns ett slut på eländet
  • Med en tidigt kommunicerad plan så går det snabbare att skapa en positiv bild. Genom att följa planen ser alla att man också går steg för steg mot lösningen.

Hittills har vi nästan bara hört om ökade restriktioner och de positiva injektioner vi hört är ekonomiska tillskott för att lindra skada. Var är handlingsplanen för hur vi blir av med Covid-19? Detta tror jag är större än vad Folkhälsomyndigheten eller MSB kan ta fram just nu, de är för nära arbetet med att rädda liv. Det måste våra styrande politiker producera för att ge oss som fortsätter arbeta hårt trots dåliga förutsättningar en tro på framtiden och en idé om hur vi ska rusta oss och hur kort eller långsiktigt vi bör planera i alla de svåra beslut vi tvingas fatta dagligen.