När man pratar om kultur tycker jag ofta det blir mycket snack och lite verkstad. Att man pratar om hur man borde vara men sedan agerar på ett helt annat sätt. Stora och fina ord som oftast bara blir klyschiga och svåra att ta till sig. Enligt mig ska kultur kännas och inte snackas så mycket om. Trots det, ska jag nu säga emot mig själv och faktiskt prata om vår kultur, eller i alla fall försöka sätta ord på den. Utifrån mitt perspektiv, med risk för att låta lite klyschig. 🙂

Det var tre månader sen jag började här på Invise. Förutom att det gick väldigt snabbt att komma in i gänget, få ett konstigt smeknamn och bli kompis med Fiji – så har jag utvecklats mer på dessa tre månader än jag någonsin har gjort på en arbetsplats. Eller egentligen citerar jag Gabs här, men jag håller med henne till 200 %. Vi började prata om det och vi är ganska överens om att det måste ha varit kombinationen av en obefintlig smekmånad, chefer som tror på en (pushar en utanför komfortzonen) och kollegor som stöttar och peppar från dag ett.

Kom hit och visa vad du kan

Med andra ord hann jag inte ens tänka på att jag var ny. Och det är lite det som är grejen här. Invise-andan handlar om att komma hit och visa vad man kan, ta tag i saker direkt, avdramatisera uppgifter och att alltid göra sitt bästa. Och att få stöttning under vägens gång såklart.

Dessutom är alla lika viktiga här, klyschigt men helt sant. Här främjas verkligen egna initiativ och vi vågar säga vad vi tycker. Kommer jag med en ny idé på måndagen så går det ofta igenom senare samma dag eller samma stund som jag har sagt det. Och eftersom vi har fria arbetstider måste vi ta ett stort eget ansvar, vilket också gör att vi har förståelse för varandras arbete. Men förutom att vi arbetar hårt, har vi alltid tid för att ha kul tillsammans. Och det är ofta!

Äkta

Om jag skulle sätta ett ord på Invise skulle det vara äkta. Vi försöker inte vara något vi inte är. Nej, vi är ärliga i det vi gör, vad vi är och hur vi är mot varandra och vår omgivning. Och vi lever som vi lär.

Klyschigt igen, jag vet, men så får det va!